Plaettan

Nu kan man inte förneka det, hösten är här. Det kanske är den mest hatade årstiden av alla, mest för att det kännetecknar det defenitiva slutet på sommaren. Men hösten är inte så illa ändå, tycker jag. I alla fall inte just nu, med 10-15 grader i luften, relativt torrt och träden målade i murriga toner. Det är riktigt mysigt att spatsera omkring med sina stövlar och en stickad tröja med favoritlåtarna aldrig sinande ur mp3:en.
Lite senare, om några veckor då det börjar att bli riktigt kallt och mörkret överfaller oss tidigare än vad vi önskar, så är det fortfarande mysigt, men då inomhus istället för utomhus. Finns det något mysigare än att tända en massa ljus, krypa ihop i sängen under en filt, kanske med en kopp té på bordet inom bekvämt avstånd och läsa en bra bok? Jag tror inte det.
Men så finns ju den vidriga hösten också, den höst som man helst av allt vill förtränga, även om det är den sorten som återfinns mest. Med massor av regn, träd som för länge sedan är kala och bruna halvt föruttnande löv vart man än sätter fötterna. En höst där det är för kallt för den tunna höstjackan men ändå för varmt för den tjocka vinterjackan och man får välja mellan att frysa ihjäl eller dö av värmeslag för bekvämlighet är inte ett alternativ. En höst då man längtande sluter ögonen och drömmer sig bort till en enklare tid i exepmelvis juli, eller önskar innerligt att den förbannade snön ska börja falla någon gång så att vi slipper regnet i alla fall.
Men allra helst tänker jag inte på den där andra hösten, jag stannar gärna här så länge som möjligt.
Höst är rätt mysigt ändå.

Det är väl nästan... Vackert på något sätt?