Plaettan

Jag skulle ha gjort min redovisning i engelska i dag men jag klarade bara inte av det. I går när jag övade bröt jag ihop och grät. Jag försökte verkligen klara av redovisningen men någongång när jag blinkade bort tårarna så att jag skulle se vad som stod på papperet när jag övade för mig själv så insåg jag att det skulle bli omöjligt att göra det framför 20 kritiserande ögonpar. Min bror såg att jag hade gråtit så han hjälpte mig att träna. Han tvingade mig att göra redovisningen för honom och rättade mig när jag uttlade ord fel och gav mig uppmuntran när jag gjorde rätt. Jag fick också ett förmaningstal om att ingenting i livet är gratis och att ingenting skulle bli bättre av att jag grät. Han avslutade med att det var värre för honom än vad det var för mig för han hatar att se någon han älskar må dåligt. Daniel är underbar, världens bästa bror, men han kommer aldrig att förstå. Han har aldrig haft problem med självkänslan och han har aldrig brytt sig om att ta till sig om vad andra tycker om honom. Det är klart att jag vet att ingenting kommer gratis, men vad han inte verkar förstå är att jag inte satte mig på tvären och började gråta bara för att det var lite svårt. Jag gör inte så, inte längre. Jag klarar verkligen inte av ens tanken på att hålla en redovisning på engelska.

I morse började jag gråta igen när jag tänkte på redovisningen. Där och då bestämde jag mig för att jag var tvungen att prata med Frida om det. Det var det första jag gjorde på lektionen och när hon såg tårarna i mina ögon sa hon att hon förstod. Jag ska få göra det för bara henne och kanske några utvalda ur klassen. Jag ska ge henne en riktig förklaring i min loggbok tänkte jag.

Såg också att Emma, Isabel och Anna-Maria tisslade och skrev medelladen om mig efter att de hade sett att jag pratade med Frida. Hatar när folk pratar om mig, även om jag antar att det inte var alltför negativa saker de sa, de är ju trots allt mina vänner.