Inbillningssjuk kultur

Var på teater i Göteborg med min bror i går. Vi tittade på en uppsättning av Moliéres Den inbillningssjuke. Det var en bra pjäs, speciellt huvudrollsinnehavaren Fredrik Gunnarson var väldigt bra. Det är en komedi, men jag måste säga att det inte finns några uppenbara skrattmoment. Visst finns det roliga ordväxlingar och reaktioner emellanåt, men inga riktiga punchlines. Det är intressant hur en pjäs skriven 1637 fortfarande kan vara aktuell i dag 2010. Den handlar om en man som är helt besatt av sin kropps krampor - både verkliga och inbillade - och de läkare som utnyttjar detta och skriver ut mediciner och behandlingar som i slutändan är helt verkningslösa. I dag när hälsa och ungdomlighet kanske är viktigare än någonsin samtidigt som motståndet mot piller och onödigt många medeciner växer sig starkare så känns pjäsen Den inbillningssjuke som ett intressant tillägg i debatten. När man i slutet räknar upp en rad olika krämpor och sjukdomar som samtliga rekomenderas att behandlas med åderlåtning och lavemang så börjar man fundera på hur många av dagens mediciner man egentligen behöver (kanske kan man jämföra åderlåtningen och lavemanget med t.ex. Alvedon som ju används oavsett om man har ont i huvudet ellr hög feber).

Jag och Daniel lade märke till att vi var utan tvekan yngst inne på Stadsteatern; åtminstonde 80 % av besökarna var 50 år eller äldre. Detta fick oss att fundera på varför kultur över huvud taget har så låg status bland de som är 30 år eller yngre. Det intressanta är ju att om en pjäs filmatiseras så tittar man gärna men att gå till teatern och se samma pjäs är tråkigt och något som pensionärer gör. Det beror nog på någon slags inställning hos ungdomen men jag tycker nog att kultureliten själv har skuld i det. Det känns ofta som att man kan göra mycket för att göra kultur mer lätttillgängligt. Som i Den inbillningssjuke. Det fanns många små underliga symboler och annat som jag inte riktigt förstod. Som i slutet när alla skådespelarna sitter stilla i flera sekunder innan en av dem sakta börjar dra av sig sin peruk och sätter den i knät. Sen stillhet igen, innan ytterligare en skådespelare börjar ta av sig sina skor och sätter dem framör sig. Efter det är pjäsen slut. Det fanns flera liknande händelser, uppenbart tilsatta av reggisören Åsa Kalmér. Symboliken, om det finns någon, går mig förbi och känns bara bajsnödigt pretentiöst. Även kultursidorna i tidningarna är svårtillgängliga med svåra ord och referenser till allt annat än populärkultur. Det är som en hemlig klubb med ett hemligt språk som man inte förstår och gör det mycket svårare för kulturen att hitta en ny publik. Även skolan har sin skuld i ointresset för kultur bland unga då besök till teatern bortprioriteras och man får läsa om pjäserna och dess författare som litteratur vilket inte ger alls samma dimension som att t.ex. få dramatisera någon scen och se dialogerna som de är tänkta att bli sedda; dvs. inte som en textmassa på ett papper. Annan kultur, såsom arkitektur och konst, har ingen plats alls i skolan.

Men framförallt så borde fler unga gå på teater, åtminstonde någon gång om året. Det hör till allmänbildningen att ha sett åtminstonde en handfull av de mest kända operorna och teaterpjäserna. Det kostar bara ett par tior mer än att gå på bio och ger en mycket starkare upplevelse. Helt klart värt det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0