Sommaren 2010
Imorgon är sommaren oficiellt slut, idag är det sista dagen på sommarlovet, i morgon börjar skolan.
Den här sommaren har varit sådär tycker jag. De senaste tre somrarna har varit jättebra så det kanske var på tiden med en lite sämre. Hela sommaren har liksom varit seg, man har inte kunnat hitta på något för allt har bara varit segt och blöö. ¨
Sommaren har också innehållit mycket oro för framtiden och en blandad kompott av annan ångest.
Det här har varit sommaren efter studenten så den har innehållit en del avsked och en de löften om att alltid hålla kontakten. Känner redan nu hur vissa glider ifrån mig. Är bara glad att det inte är mitt fel, jag har verkligen gjort mitt bästa för att bjuda till men när man inte bjuder tillbaka så får man gärna glida iväg. Bra att se vad era ord är värda.
Sommaren har också tillbringats mycket i Göteborg, det har varit trevligt och väldigt mycket värt det.
Har gått på Kiss, Juliette Lewis och Salem al Fakir, alla tre väldigt bra spelningar. Och så Metaltown såklart, där jag i princip bara såg Rammstein och In Flames.
Egentligen har väl inte sommaren 2010 varit skit, men definintvt sämre än föregående år.
Alla är bohemer
Juliette Lewis hjärta Mando Diao
Close to Home
Jag ville såklart jättegärna gå på Close to Home, mestadels för att Kid Galahad spelade där och jag inte har sett dem på väldigt länge. Tyvärr är jag dock en fattig student och hade inte råd att köpa biljetter till festivalen. Så jag anmällde mig som funktionär med baktanken att jag skulle råka ta en paus just när Kid Galahad spelade. Tyvärr fick jag ett trevligt svar där de skrev att de inte hade behov av fler funktionärer.
Fredag eftermiddag. Jag vaknar ett par minuter efter 1 av att min bror kommer hem från skolan. Letar reda på dagens tidning och lägger mig i sängen och läser den, fortfarande iklädd nattline. Halv 2 ringer min mobiltelefon. Människan i andra sidan luren presenterade sig som Jonas, sa att han jobbade på Close to Home och undrade om jag hade tid att vara där vid 3 och sen jobba så länge jag kundde. Efter en snabb titt i busstidtabellen insåg jag att det faktiskt var möjligt och tackade ja.
Resten av dagen ägnade jag åt att kontrollera folks armband, visa artisterna rätt väg och bevaka olika entréer in till festivalområdet. Det var ett ganska roligt sätt att spendera dagen på, och jag fick se en hel del kändisar; bl.a. blev Amanda Jensen sur när jag visade henne fel väg in, jag hälsade på Ralf i Mustach och hela Crucified Barbara gick förbi mig på en halvmeters avstånd när jag åt min lunch.
Och självklart såg jag Kid Galahad. Det innebar att jag fick smita från mina uppgifter och att jag fick stå i regnet men det var det värt, spelningen var väldigt bra.
Tankar om Vitryssland
En sak som jag tyckte var intressant var att de ansåg att förutom deras grannländer Polen och Ryssland så är Sverige det land som Vitryssland har mest kontakt med och det är defenitivt det land i väst som de har mest utbyten med. De nämnde inte bara samarbetet med Moderaterna utan också Sveriges ambassadör i Vitryssland; Stefan Eriksson. Jag fann det intressant eftersom att jag upplever att Vitryssland inte får någon större plats i svensk media och nyhetsrapportering. Vitryssland får inte ens kritik för att vara en diktatur eller kommunistiskt på samma sätt som t.ex. Kina, Nordkorea och Ryssland får. Kan i och för sig bero på att Vitryssland inte är en stormakt som Kina eller Ryssland och inte heller har ett så extremt politiskt klimat som Nordkorea. Man vet inte mycket om Vitryssland, om kulturen där och kända personlighter därifrån. Innan jag läste ikapp mig på Wikipedia innan MUF-mötet så var jag till och med osäker på om det verkligen var Lukashenko som var president - vet man inte ens namnet på statschefen är det illa. Vitryssland ligger ju ändå i Europa, man borde ha mer kunskap om ladet. Men det har man inte. Därför var det intressant att höra att det trots allt finns ett utbyte mellan länderna och att den uppenbarligen är mer känd i Vitryssland än i Sverige.
En annan intressant sak var medieklimatet i Vitryssland. Tydligen är tidningarna ganska styrda; det rapporteras nästan bara "goda" nyheter från Vitryssland och endast "dåliga" från utlandet. Tidningarna kan också lätt tvingas läggas ned om de t.ex. har publicerat något dåligt om en parlamentsledarmot. Staten försöker också kontrollera Internet, dock inte lika grovt som i Kina men till exempel oppositionspartiernas hemsidor kan tvingas stängas ned. TV är också kontrollerat; en av de vitryska gästerna jobbade på en lokal TV-kanal som sände via sattelit i Polen där alla får lov att uttrycka sina egna åsikter till skillnad från de statligt ägda TV-kanalerna. Att media är så kontrollerat är en stor anledning till att Lukashenko sitter kvar. Det är nämligen så att i Vitryssland röstar man inte på partier utan man röstar på personer. Problemet är bara att personer som hör till oppositionspartier inte får göra reklam eller komma till tals i media vilket gör att den vitryska befolkningen inte känner till andra politiker än de som Lukashenko har godkänt. (Allt detta är dock som sagt var berättat av personer som inte gillar regeringen i Vitryssland, så ta det med en nypa salt.)
Slutligen blev jag fascinerad av att det ändå finns människor som orkar engagera sig politiskt trots att de hela tiden blir motarbetade; inte bara svårigheterna med att kampanja och få sin röst hörd utan också att man kan bli avstängd från skolan eller nekas att åka ut ur landet. Vi frågade dem vad de tror krävs för att Vitryssland ska få demokrati. Ett tredje världskrig sa den ene, halvt på skämt. En annan sa tid, tio-tjugo år kanske. Jag beundrar dem verkligen, de har en vision och de kämpar i uppförsbacke för att nå den. Att varje dag få höra att att man har fel, att hela tiden bli motarbetad men ändå kämpa för att nå drömmen om sitt land är beundransvärt.
Ankhare
Kanske det inte är rätt ändå?
Idag hämtade jag ett paket med böcker på Hemköp. Jag innehaver numera fyra av totalt sju böcker som jag ska ha till min första delkurs på universitetet. Jag bläddrar lite i dem nu och börjar fundera på om jag verkligen vill plugga religionsvetenskap. Det är inte det att ämnet inte verkar intressant utan jag börjar fundera på om jag har den entusiasmen som jag tror krävs för att klara universitetet. Jag jämför mig i och för sig bara med pappa, och han kanske är unik?
Han följde med mig till Hemköp, han skulle nämligen handla lite grejer han också. Jag var klar innan honom så jag ställde mig vid tuggummiautomaterna och väntade med mitt paket. Medans han stod i sin kö så började han mima och gestikulera mot mig att jag skulle öppna paketet. Jag bara skakade på huvudet. När han kom fram till mig så sa jag att jag skulle öppna det hemma. Han var förvånad, "det är som julafton ju!", och tjatade till sig att vi skulle öppna paketet i bilen. Och det fick mig att fundera på om jag inte borde vara lika entusiastisk som pappa. Visst är jag glad att jag har fått böckerna, men jag är mest lättad över att ha dem i min ägo och slippa oroa mig över att jaga just de här böckerna i alla fall. Som sagt är det inte det att jag är ointresserad av ämnet men jag kastar mig inte heller över böckerna och ser fram emot att läsa dem. Jag oroar mig mest över att brottas med dem inför alla tentor. Och det kan väl inte vara en bra inställning? Man ska väl vara som pappa och se fram emot att studera? Annars klarar man inte universitetet.
Men problemet kvarstår; hur ska jag öka min entusiasm för kursen? Jag kan inte komma på något jag hellre skulle vilja studera, något som skulle få mig att känna den entusiasmen. Jag vet ju inte ens vad jag vill jobba med!
Vända på dygnet
Vad tiden går fort
Antar att det är vuxet att plugga på universitetet men jag känner mig inte vuxen. Kanske aldrig blir vuxen. Hoppas det.
Jag hatar teknik
Förra torsdagen, alltså den 5 augusti, så försökte jag fylla på min mobil via Internet. Självklart så blev det något tekniskt fel och pengarna drogs från mitt konto utan att min mobil blev påfylld. Jag ringde 3 som svarade att de inte kunde göra något eftersom jag ringt så snabbt efter det inträffade. Jag har hela tiden levt i tron att man ska anmäla fel och liknande så fort så möjligt för att man på så sätt ska kunna få en snabb lösning men tydligen så skulle jag ha väntat eftersom chansen fanns att pengarna kunde studsa tillbaka till mitt konto. Så jag väntade och dagen efter så ringde jag tillbaka till 3. Fick veta att det nu gick bra att göra en felanmälan men att de behövde ett tranaktions-ID. Vad är det? frågade jag och fick till svar att de inte visste hur det såg ut hos min bank men om jag kontaktade Nordea skulle jag säkert få reda på det. Jaha, blev till att ringa ill Nordea som självklart inte kunde hjälpa mig utan föreslog att ajg skulle gå till närmsta bank istället. Vid det här laget var jag mycket irriterad men traskade upp till banken. Fick mitt transaktions-ID, gick hem och mejlade det till 3 och väntade ivrigt på att allting skulle lösa sig.
En vecka senare väntade jag fortfarande ivrigt så jag bestämde mig för att ringa 3 igen. Dock var vänetiden "över tjugo minuter" vilket jag upplystes om av en datorinspelning och eftersom jag hade viktigare saker för mig den dagen än att sitta i telefon så lade jag på. Och 3 är ju ett serviceinriktatföretag så självklart är kundtjänsten stängd under helgerna.
Således ringde jag dem idag. Efter min kvart i telefonkö fick jag genast sitta tio minuter till efter att jag hade förklarat mitt problem. Fick reda på att jag hade gett dem fel transaktions-ID (som jag tycker att de borde ha kunnat meddela mig om tidigare med tanke på att de har både mitt telefonnummer och e-mailadress) vilket jag påstod var en omöjlighet eftersom jag hade fått det av banken. Lite käbbel senare lovade operatören i alla fall att de skulle ringa tillbaka. Väntar fortfarande på samtalet, händer det ingenting idag ringer jag tillbaka imorgon.
Det jag ville säga med denna långa historia är att jag hatar teknik och att jag har noll kronor på mobilen så ring mig om ni vill att jag ska kunna svara.
