Never trust a hippie.
Nu har det börjat. Vi visste båda två att det skulle hända, men inte nu, inte så snart. Eller visste vi också detta men ville inte inse det? Det skulle ju hålla till sommaren åtminstonde, sommaren är väl inte här än? Redan stöts jag bort och blir utfryst, jag märker det. Och inte blir det bättre av att jag blir avundsjuk på varenda person som får ett leénde av henne. Eller det kanske inte skulle ha börjat än? Det kanske bara är så att hon har tröttnat på mig i förtid, innan det var planerat att hon skulle bli uttråkad. Kanske, struntade hon i planerna och gjorde, som så många andra gånger, som hon själv ville? Och som så många gånger blir det jag och inte hon som får ta emot sviterna, för hon glider genom livet på ett bananskal. Men jag har aldrig klarat av det, därför är det jag och inte hon som får ta smällen. Det är synd, väldigt synd. Fast hon bryr sej väl inte. Alltid är det hon i första hand, alltid är det hon i centrum, alltid skall alla andra falla för hennes humörsvägningar och nycker. Men varför bryr jag mig då? Varför vill jag inte att det skall ta slut?
Men det är nog mitt fel. Ja, så är det förståss, jag har tråkat ut henne och nu har hon inget annat väl än att avbryta här och nu. Ja, så är det. Mitt fel. Alltid.
Kanske skall jag börja, för det funkade ju inte att ty mig till henne mer, att göra mer saker för henne. Kanske skall jag stöta bort henne, så blir det jag som går ut ur striden med högburet huvud, jag som avisade henne. Men så kommer det inte bli. Jag gillar henne aldelles för skarpt och hon är aldelles för medveten om att hon klarar sig utan mig. Hon är aldelles för medveten om att jag inte klarar mig utan henne. Så varför skulle hon bry sig? Varför skulle jag? Varför skulle jag?
