Genvägar är senvägar
Vi hade ju orientering i går och det gick ju... Sådär...
Jag och Anna sprang ihop, eller gick kanske stämmer lite bättre. Förutom att våra skor, strumpor och ben ända upp till knäna var täckta av smuts och lera och mitt fina blödande sår på armen som antagligen kommer att ge mig ett minne av den dagen för alltid, så gick det ju ganska bra. Om inte någon upptäcker att vi fuskade så lär vi få G i alla fall vilket var precis det som vi siktade på. Sen var ju det jobbiga över och vi skulle bara ta oss tillbaka till skolan.
Halvägs tillbaka så såg vi en jättestor åker/kohage/äng som vi bestämde oss för att vi skulle snedda över för att komma tillbaka till skolan. Ingen bra idé.
Efter att vi hade gått i ungefär en evighet men ändå inte kommit särskilt mycket längre (nu vet jag hur Super Mario kände sig i Bowsers evighetstrappa) så kom det första hindret; Strömförande taggtråd. Detta hinder överkoms genom att Anna-Maria kom med den briljanta idén om att vi skulle åla oss under stängslet. Sagt och gjort, en liten stund och inte alltför många dödliga elchocker senare så var vi förbi. Nästa etapp var en gigantisk nerförsbacke som vi glatt sprang nerför i ca 120 km/h innan vi tvärbromsade för att inte hamna i ett träsk/bäck.Över detta hinder var det Cajsa som tog täten och fick oss att glatt hoppa mellan grästuvor, tills grästuvorna tog slut vill säga och vi fick gå resten av biten genom träsket/bäcken. Nu var det bara (trodde vi) Mount Everest kvar att bestiga och med lite jävlar anamma gick det också. När vi hade bestigit det upptäckte vi ännu ett hinder innnan vi var tillbaka på gymnasiet; Ännu ett stängsel med strömförande taggtråd, men det var ju en baggis för oss vi det laget så det var en lätt match.
Trötta, smutsiga, blödande och hungriga kunde vi känna oss stolta; Vi hade klarat det! Men vi konstaterade trött att genvägar är senvägar...
Jag och Anna sprang ihop, eller gick kanske stämmer lite bättre. Förutom att våra skor, strumpor och ben ända upp till knäna var täckta av smuts och lera och mitt fina blödande sår på armen som antagligen kommer att ge mig ett minne av den dagen för alltid, så gick det ju ganska bra. Om inte någon upptäcker att vi fuskade så lär vi få G i alla fall vilket var precis det som vi siktade på. Sen var ju det jobbiga över och vi skulle bara ta oss tillbaka till skolan.
Halvägs tillbaka så såg vi en jättestor åker/kohage/äng som vi bestämde oss för att vi skulle snedda över för att komma tillbaka till skolan. Ingen bra idé.
Efter att vi hade gått i ungefär en evighet men ändå inte kommit särskilt mycket längre (nu vet jag hur Super Mario kände sig i Bowsers evighetstrappa) så kom det första hindret; Strömförande taggtråd. Detta hinder överkoms genom att Anna-Maria kom med den briljanta idén om att vi skulle åla oss under stängslet. Sagt och gjort, en liten stund och inte alltför många dödliga elchocker senare så var vi förbi. Nästa etapp var en gigantisk nerförsbacke som vi glatt sprang nerför i ca 120 km/h innan vi tvärbromsade för att inte hamna i ett träsk/bäck.Över detta hinder var det Cajsa som tog täten och fick oss att glatt hoppa mellan grästuvor, tills grästuvorna tog slut vill säga och vi fick gå resten av biten genom träsket/bäcken. Nu var det bara (trodde vi) Mount Everest kvar att bestiga och med lite jävlar anamma gick det också. När vi hade bestigit det upptäckte vi ännu ett hinder innnan vi var tillbaka på gymnasiet; Ännu ett stängsel med strömförande taggtråd, men det var ju en baggis för oss vi det laget så det var en lätt match.
Trötta, smutsiga, blödande och hungriga kunde vi känna oss stolta; Vi hade klarat det! Men vi konstaterade trött att genvägar är senvägar...
Kommentarer
Trackback
