Plaettan

Enligt psykologer och annat löst folk så blir man som lyckligast av att göra något åt andra. Jag kan bekräfta detta.

Ischa är den enda killen i klassen och den enda som har bytt klass och sen kommit tillbaka, vi har alltså flera orsaker att fjäska för honom. Som om detta inte vore nog, så fyllde han 18 i går. Detta ledde till att jag, klassens ofrivillga mamma och sockerlangare, tog en tidigare buss enbart för att kunna reida MM:s tårtdisk. Sen gick jag till skolan, i panik, för att blanda saft, i panik, sätta ljus i tårtorna, i panik, och delge mina planer för resten av klassen, i panik. Jag vet inte varför jag hade så mycket panik egentligen, jag visste ju att Ischa inte skulle komma innan en timme senare.

Mer panik blev det senare då vi vänatde ivrigt på Ischas amkomst. Till slut kom han, och vi tände tårtljusen blixtsnabbt och tågade ut i korridoren sjungandes "ja må han leva". Han såg mycket förvånad ut, men glad. Och jag blev också glad. Det kändes riktigt bra att göra någon glad. Jag kommer att leva länge på det här. :)