Plaettan

Studenten i går. Känns väldigt väldigt konstigt att inte ha en klass och en skola att komma tillbaka till. Att inte veta vad man ska göra i augusti. I tolv år har man fått höra att man ska göra som man blir tillsagd, att inte ifrågasätta och att inte tänka själv. Sen slängs man ut och färväntas kunna allt det, att ta ansvar själv. Det är väldigt svårt.

Jag har inte alls varit särskilt pigg på studenten innan, känns dumt att fira att man blivit arbetslös. Det är en sak om man har toppbetyg och verkligen har åstadkommit något, eller om man har ett jobb redan och vet vad man ska göra, eller om man har gått en praktisk linje och har en färdig utbildning; då har man någonting att fira. Men om man som jag har medelbetyg och inte har en aning om vad man vill göra efter gymnasiet så är det egentligen ingenting att fira. Trots min inställning så blev jag på morgonen för studenten fylld med pepp coh glädje över studenten. Jag var på ett riktigt gott humör ungefär halva dagen. Men på kvällen, lagom till att vi skulle ut på hotellet, så kom känslan av utanförskap över mig igen. Jag passade inte in någonstans tyckte jag och jag hade inte alls roligt. Gick bara runt och tänkte hela kvällen. Hade det inte varit för att jag hade oroat mina vänner och kanske gjort kvällen tråkigare för dem så hade jag gått och tagit en långpromenad i regnet ett par timmar. Jag förstod inte hur folk kunde ha så roligt när jag själv upplevde kvällen som miserabel. En del berodde kanske på att jag var nykter bland fulla människor, en del kanske på den urusla musken (seriöst, de spelade Skaka rumpa med Sean Banan två gånger och avslutade kvällen med ett Gyllene tider-medley) men mest var det på grund av min konstiga sinnesstämning den senaste tiden.