Plaettan

Var på ungdomsmottagningen idag och hade lite tid över efteråt så jag beslutade mig att gå upp till min gamla grundskola. Jag gick där från jag var 3 år tills jag var 16 så det var verkligen en stor del av mitt liv. De flesta av mina gamla lärare jobbar kvar där och det är främst de jag vill träffa när jag går dit. Det var ommöblerat en del och några nya lärare var anställda men annars var allt som vanligt. Alla elever hade blivit så stora. De allra flesta var nya som jag inte kände igen, men en del kände jag igen. Var så skumt att de som gick på mellanstadiet när jag gick på skolan nu går i högstadiet och är lika långa som mig. Lärarna är roligast att träffa. Speciellt min gamla dagisfröken Bibbi och lågstadiefröken Pascale, det är ju de två som varit med sen skolan startade och som har sett mig växa upp. Båda var lika glada över att se mig och chockade över hur stor jag blivit. Det är sjukt egentligen att det har gått så lång tid, att det var tolv tretton år sedan jag sprang omkring och lekte där på dagiset. Känns inte så längesedan.

Saknar den skolan ibland. Saknar framförallt gemenskapen med alla. Jag skulle aldrig kunna gå tillbaka till gymnasiet på samma sätt och veta att jag alltid är välkommen och få kramar av lärarna. I och med att skolan var så liten, det finns runt 60-70 elever där, så känner alla varndra. Det blir en helt annan gemenskap och det är omöjligt att vara anonym. Jag gillade verkligen det och saknar det ibland. När jag hälsade på Pascale och pratade med henne så strök hon mig över kinden, men drog snabbt tillbaka handen och ursäktade sig, "det var lite väl familiärt". Men jag sa att det var inget konstigt, vi är ju en familj. Och det är vi verkligen. En lätt dysfunktionell Montessorifamilj.