Plaettan

Fan vad jag saknar vår vänskap. Jag har aldrig haft någon som var mig så nära som du var. Du har sårat mig för livet, vet du det? Jag har svårt att lita på "vänner" och "kompisar" nu p.g.a. dig, p.g.a. ditt svek. Men jag har aldrig riktigt varit arg, tror inte att jag är det nu heller, mer... Besviken. Besviken på att en livslång vänskap bara försvann. "Fan va konstigt det är, vi är ju ändå grannar! Du får komma hit på fredag eller något så kan du sova över och så tittar vi på en film" sa du. Men när fredagen kom hade du undanflykter. Och där stog jag, fortfranade inte arg, trots att det hände gång på gång. Jag trodde att vi skulle lappa ihop oss igen, samla ihop bitarna och ta Peters silvertejp och tejpa ihop oss precis som vi gjorde med våran koja. Eller kanske hälla kramellfärg och vatten på de som gjorde oss ont. Eller varför inte mördarsniglar och hundbajs? Jag hade känt dig så länge så att jag minndes inte ens första gången vi träffades. Nu tror jag att det är du som har svårt att minnas, svårt att minnas vår vänskap överhuvudtaget. Svårt  att minnas piraterna uppe på vinden, svårt att minnas negerbollarna (eller "kalasbollarna" för den delen också), svårt att minnas baren. Hela min barndom präglas utav dig och jag hoppades att min tonårstid och kanske till och med min tid som vuxen skulle ha dig i bakgrunden men du hade visst andra planer. För att jag tycker att det var du. Jag tog på mig skulden i början men jag tycker att det var du som avsspisade mig, för jag gjorde mitt bästa. Jag ringde dig, jag gick över till dig, jag ville till och med vara din sommargey men inget kunde stoppa det som höll på att hända. Nu ser jag dig ofta, har ju till och med pratat med dig, men återigen så är det jag som hämtar silvertejpen och inte du. Och du verkar inte vilja tejpas ihop. Jag vet inte vad jag mer ska göra, ge upp känner jag mig inte redo för än. Jag hoppas att du minns, för jag minns, allt. Och jag saknar dig.