Plaettan

Jag var alltid den långe. Jag var inte den söta, inte den populära, inte den sportiga, jag var den långe. Det var min plats i klassen. När du började var jag fortfarande den långe. Sen började du växa som bara fan och helt plötsligt var du den långe och det fanns ingen plats över för mig, jag var ingen.  Du "tog" min plats, även fast jag fattar, och fattade då också, att det fanns inget varken du eller jag kunde göra åt saken, det var helt enkelt så att du var längre än mig. Punkt.

I tigeröga var vi aldrig riktigt kompisar men aldrig riktigt "fiender" heller. Du hängde med ElinåCattis eller Kajsa, och Jaana. Kajsa och Jaana var jag också med ibland, om jag inte minns helt fel så delade vi fyra bord ett tag (innan Monika fick en annan av sina "pedagogiska" ideér vill säga).

I sexan var det typ samma sak. Vi umgicks inte med samma personer och därför umgicks inte heller du och jag särskilt mycket. I sjuan hände det saker. Du började vara med Jonna och jag var med Emil, Erik, Hanna och Cassie. Även fast det var total kalabalik då och skitsnack till höger och vänster så ser jag tillbaka på det som en ganska rolig tid ändå, det var på något sätt roligt att snacka skit om dig och Jonna och om hur "fjortis" ni var, roligt att "kriga". Undrar om det beror på att jag har fått lite perspektiv eller att jag har glömt.
Det var väl också här någonstans jag började studa. Jag såg alltid dig som den smartaste i klassen, det kommer jag nog alltid att göra. Så när jag började studa jämförde jag mig med dig, något som jag fortfarande gör.

Åttan minns jag inte typ, vi bråkade inte så jättemycket, eller gjorde vi det? Jag minns bara att i början av åttan så "hatade" alla dig och du var utfryst (något som du orsakade själv om jag skall vara ärlig). Sen började Hanna vara med dig och fler och fler "förlät" dig och grävde ner stridsyxan så att säga. Även jag. Men trots det fick jag länge länge höra "Varför är du sur på Klara för?" "Jag är inte sur på Klara." "Men sluta vara så jävla barnslig, det hände ju för ett halvår sen!" "Jag är inte sur på Klara, det hände förra läsåret liksom." "Men du är ju sur! Sluta vara så jävla barnslig!" "Men jag är inte sur på Klara! Visst, jag är inte arg på henne men jag tänker inte bli bättre kompis med henne än vad jag var från början bara för att hon inte snackar lika mycket skit om mig nu!" Tillslut fattade de flesta. Fast jag måste säga, jag gillar inte hur du tillslut blev utmålad som ett "offer", att det var bl.a. jag som hade börjat snacka skit om dig och Jonna och därmed startat "kriget" (för det var det inte väl?). Men men, det var för länge sen nu. 

Början av nian var the time of our lifes, typ, eller det kändes bra iaf. Sen började skitsnacket igen och jag blev riktigt, riktigt sårad när ni snackade skit om mig i rummet brevid. Men det är mer eller mindre glömt nu. Hela strumpincidenten var, tror det eller ej, ett sätt att försöka sluta fred på. Det gick inte riktigt som det skulle... Jag försökte att köra på tekniken "var glad och låtsas som om det regnar", så när du stog brevid mig i matkön och jag kände den där stämningen som blev mellan oss så fort vi var i samma rum så ville jag desperat hitta något vi kunde prata om, något som skingrade stämningen. Jag tittade ner på golvet, och visst gick tanken att dina strumpor inte matchade genom mitt huvud men det var mer som ett konstaterande, inte på ett nedlåtande sätt. Så var "strumpor" det bästa samtalsämmne jag kunde komma på. När jag hade frågat ett par stycken om deras strumpvanor, och de hade kollat konstigt på mig, så tänkte jag fråga dig, för att få i dig i santalet eller något antar jag. Men det blev fel och resten vet du lika väl som jag.
Efter vårtat samtal och vårat fina samtal med klassen känns det bättre, lite lagom falskt och glatt.  Fast jag undrar fortfarande vad jag hade gjort för fel.

Jag tror att allting bottnar i att jag, ända sedan du växte om mig, har varit avundjuk på dig. Avundsjuk på din längd, avundsjuk på att du var Monikas gullegris, avundsjuk på dina betyg. Allt det här har jag också varit eller är, åtminstonde bitvis och ibland men det känns som att jag alltid har fått dela med mig till dig, eller kanske till och med avstått min plats och tvingats ge den till dig. Inget av detta är något som du rår för, det förstår jag lika väl som vemsomhelst, men inte är jag mindre avundsjuk för det. Och det är lite synd, för även om vi helt uppenbart inte passar ihop som kompisar å sånt så har vi ju ändå en hel del minnen tillsammans, vi hade nog fått fler om vi inte "hatade" varandra hela tiden.