The paper called it suicide


Men jag kallar det att dö långsamt. För det är ju så det är, man blir långsamt av med min sin indentitet. Snart är man bara intresserad av att se till alla andra och deras behov och man är bara en skapelse av Deras nyckfulla behov. Och man finner sig i det för man inte värd något annat, det är vad man har hört hela sitt liv så varför skulle det inte vara sant? Man uppfyller Deras behov, gör vad De vill att man ska göra, ger Dem vad De vill att man ska ge Dem och drar sen in sig i sitt skal för att inte vara ivägen. Tills De ropar igen. Likt Askungen gör man än det ena, än det andra, är alltid ute för att tjäna. Och förtjäna.
Förtjäna vänliga blickar och leenden som inte är falska, förtjäna Deras gillande, förtjäna att finnas till. För om man har fått bekräftelse så är man på väg mot att vara en riktig varelse som har lika stor rätt att andas och finnas till som De. Men vägen dit är lång och den kantras av elaka kommentarer, blickar och hat. Ett steg fram och två steg tillbaka hela tiden. Tills man tar inte orkar mer, tar sats och springer ut. Hela vägen springer man. Ibland ramlar man och förpassas tillbacka där man var men ibland så kan man komma i mål. Man blir verklig, en riktigt människa. Man lever, andas och behöver inte göra något för någon. Men då glömmer man. Man glömmer allt man har varit med om och man gör precis samma sak mot de som fortfarande inte finns, mot de som inte vågat springa i mål än.
De som inte har börjat springa än tittar med beundrar på världen som finns, på de som har fötts på nytt och blivit verkliga och undrar vad hemlgheten är. För tanken att alla kan klara av det slår dem aldrig. De tror att de som har klarat det hade något speciellt, något som de själva inte har.
De som är kvar får bygga en glasbubbla, en glasvärld, runt sig, det är enda chansen för dem att överhuvudtaget klamra sig fast på gränsen till denna värld. I glasbubblan kan de se ut men de andra kan inte se dem. I glasbubblan är de lite, lite skyddade. Ibland ramlar man ut ur den men man får klättra upp igen och låtsas som ingeting. "Vadå? Vem, jag? Jag har väl inte gråtit? Jag mår bara fint, finns det något jag kan göra för dig?" För så är livet för dem och det har de accepterat.
Inte för att de inte längtar till andra sidan, till att bli verklig, men de vet att de inte klarar av det. De vet att det inte går och att de inte får. Att de förpassade till att inte finnas, förpassade till gränsen till denna värld, förpassade till att inte ha fötts. De som inte inte har fötts än ska leva hela sitt liv så här.
Men det finns undantag, de som vågar springa och förlösas på nytt är ett. Det andra är de svaga. De svaga orkar inte leva på gränsen som ofödda foster i en glasvärld. De tynar bort, ibland snabbt och ibland långsamt. För de orkar inte.
Men de är okej, alla kan inte vara starka. Alla klarar inte av att leva på gränsen. Gör du? Eller har du redan sprungit över gränsen? Elller är du en av de svaga?

Kommentarer
Postat av: Jag

Jag måste säga att jag känner mig som en av De, men tro inte att jag inte varit på andra sidan. jag förstår vad du känner och hur du tänker men samtidigt är det ett invant beteende för Dem, De som kräver , tar för givet att du alltid finns där. Och vem blir inte arg om någon kommer och tar ifrån dom dessa möjligheter? ännu en av alla de invanda mönster och outtalade regler som vi skapat. Kanske avskyr vi oss själva, den del av oss som fanns innan vi sprang över gränsen. att hata de som ännu inte vågat springa blir ett sätt att förtränga de vi var innan vi lärde oss Dén Outtalande regelboken utantill? ... Förlåt

2007-05-07 @ 12:25:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0