Plaettan

Är det inte hemskt när man verkligen fattar tycke för någon, verkligen vill lära känna den peronen riktigt bra och man tror att den personen tycker samma sak om en själv, men att man upptäcker att de bara utnyttjar en?
 
Jag blir så jävla trött på människor som bara tar men aldrig ger. Jag ger gärna men jag vill också ha något tillbaka ibland. Känns så jävla meningslöst när man hjälper "kompisar" och lyssnar på deras problem, men så fort de känner sig glada igen så skiter de i en fullständigt. Tills de har problem igen, då duger man, då är man så himla snäll och bäst, då är man bästisar. Men så fort allting är i sin ordning igen så slutar man att existera.

Jag har nu på kort tid haft tre, fyra stycken såna "kompisar" som bara har använt mig som ett paraply. Men jag är så jävla trött på det nu. Jag skall fan ta avstånd från er nu, vill ni fortfrande umgås med mig får ni kämpa för det. För jag orkar fan inte längre. Ska ni ta får ni också ge, annars finns det inget mer att ta av.

Ville bara meddela att min mp3 har vaknat upp ur koman och att läget är stabilt. I nuläget anses den kunna skrivas ut ur sjukhuset i morgon. De anhöriga har meddelats.

Den här veckan har gått så sjuuuukt fort, jag kan vekligen inte fatta att det i skrivande stund är torsdag kväll.

I helgen skall förhoppningsvis Benny, Gottfrid, jag och kanske några andra titta på när Marcus vinner pojkeliten och sen sticka på fest hos Gasgas kompis. Det kan bli kul. Dessutom så måste jag studa hur mycket som helst eftersom alla lärare har bestämt sig för att lägga alla prov under samma veckor. Roligare kan man ju ha det. Men jag får väl skylla mig själv, som vanligt, det var ju jag som valde samhäll.

Som grädde på moset kan jag medela att min mp3 har hamnat i koma, den är nu kopplad till respirator och ivriga upplivningsförsök är i görningen. Det var vid halv tre tiden i går eftermiddag som mp3:en började klaga på smärtor i batteriregionen innan den föll medvetslöst ihop. I morse såg det stabilt ut men blev snabbt sämre vid fyra tiden på eftermidagen. Tillståndet är nu kritiskt men stabilt.

Vi hade ju orientering i går och det gick ju... Sådär...

Jag och Anna sprang ihop, eller gick kanske stämmer lite bättre. Förutom att våra skor, strumpor och ben ända upp till knäna var täckta av smuts och lera och mitt fina blödande sår på armen som antagligen kommer att ge mig ett minne av den dagen för alltid, så gick det ju ganska bra. Om inte någon upptäcker att vi fuskade så lär vi få G i alla fall vilket var precis det som vi siktade på. Sen var ju det jobbiga över och vi skulle bara ta oss tillbaka till skolan.

Halvägs tillbaka så såg vi en jättestor åker/kohage/äng som vi bestämde oss för att vi skulle snedda över för att komma tillbaka till skolan. Ingen bra idé.

Efter att vi hade gått i ungefär en evighet men ändå inte kommit särskilt mycket längre (nu vet jag hur Super Mario kände sig i Bowsers evighetstrappa) så kom det första hindret; Strömförande taggtråd. Detta hinder överkoms genom att Anna-Maria kom med den briljanta idén om att vi skulle åla oss under stängslet. Sagt och gjort, en liten stund och inte alltför många dödliga elchocker senare så var vi förbi. Nästa etapp var en gigantisk nerförsbacke som vi glatt sprang nerför i ca 120 km/h innan vi tvärbromsade för att inte hamna i ett träsk/bäck.Över detta hinder var det Cajsa som tog täten och fick oss att glatt hoppa mellan grästuvor, tills grästuvorna tog slut vill säga och vi fick gå resten av biten genom träsket/bäcken. Nu var det bara (trodde vi) Mount Everest kvar att bestiga och med lite jävlar anamma gick det också. När vi hade bestigit det upptäckte vi ännu ett hinder innnan vi var tillbaka på gymnasiet; Ännu ett stängsel med strömförande taggtråd, men det var ju en baggis för oss vi det laget så det var en lätt match.

Trötta, smutsiga, blödande och hungriga kunde vi känna oss stolta; Vi hade klarat det! Men vi konstaterade trött att genvägar är senvägar...

Gick upp till Kinna igår och när jag gick förbi föredetta kvinnojuren så lade jag märke till att jag gick i något jag inte har sett på ett tag; Bruna höstlöv. När jag sedan flyttade blicken uppåt så lade jag märke till att träden var målade i olika röda och gula nyanser. Vackert i och för sig, men jag blev ledsen ändå. För att det var då jag insåg att det var höst, och om hösten är här så är sommaren borta. Problemet är bara att sommaren kom aldrig! Jag har sedan i juni haft en förhoppning om att sommaren kommer snart, den är bara lite sen i år. Men den kom aldrig. Sommaren svek mig i år.

[/] Du tycker att det är fullkomligt normalt att ingen pratar på bussen, tåget eller tunnelbanan.
[x] När du ska bre mackan använder du inte en matkniv, du använder en speciell smörkniv. (Använder bara matkniv om smörknivarna är slut.)
[ ] En okänd människa ler mot dig och du antar att han är; a) full b) knäpp c) Amerikan.
[ ] Du tycker inte det är konstigt alls att cykla när det är snö på marken. (Tycker att det är extremt konstigt!)
[x] Du kallar England, Skottland och Wales för England (istället för Storbritannien)
[ ] Du tycker att det är helt normalt att behöva boka biobiljetterna i förväg, och komma i tid så att du hinner se reklamen.
[ ] Du äter lunch klockan elva.
[x] När en okänd människa frågar dig något tycker du att det är helt normalt att fortsätta gå, och låtsas som ingenting.
[ ] Du känner till olika namn på snö.
[ ] Du tar varje chans att hissa en enorm flagga mitt i trädgården.
[x] Du tränger dig hellre förbi någon, än säger "ursäkta".
[x] Du har en termometer hemma så du vet hur många grader det är utomhus.
[x] Du använder veckonummer.
[x] Det är enligt dig 100 % normalt att planera julafton runt Kalle Anka.
[ ] Du känner en viss stolthet när du ser Svenska kändisar i utländska filmer och tv-program.
[x] Du ser skillnad på fejkade blondiner och äkta.
[x] Du uttalar Euro som "Evro".                 
[ ] Du börjar räkna ner till helgen på onsdagen. (Börjar ju redan på måndagen! XD)

9½ av 18, så jättesvensk är jag nog inte. Där fick du Selver!

Yeeey! Det har löst sig! Ett litet steg kvar, att träffa er i morgon, men det är inte det svåraste. Tacktacktack!

Jag funderar på att lägga ner blogghelvetet. Inte för att jag vill det utan för att andra stör sig på att jag istället för att diskutera poitik och morden i Rwanda så använder jag bloggen som ett forum för mina tankar och skriver "fjortisbrev till folk utan mottagare för att alla ska tycka synd om dig". Tänkte bara inflika, även fast det knappast har någon mening, att mina s.k. "fjortisbrev" är mina tankar i nedskriven form och i vissa fall även saker jag inte vågar säga till folk öga mot öga men ändå måste få ur mig. Men för den sakens skull är de inte meningen att locka till bråk eller diskussion, jag förutsätter inte att någon läser min blogg. Men det är ganska oviktigt.

Kan ju tyckas att de som inte gillar min fjortisblogg kan sluta läsa den, ärligt talat bryr jag mig inte vem som läser deneller om någon läser den, även om det självklart är roligare om någon läser min blogg.Men det verkar som om jag får lägga ner detta då. Det här anske är sista inlägget från mig. Har varit ett trevligt halvår om inte annat.

Eller så kanske jag ska starta en ny blogg där jag endast diskuterar morden i Rwanda, det låter väl bra?

Allr håller på att ordna upp sig, hoppas att det kan återgå till det normala. Ångar att jag gjorde som jag gjorde men jag tycker det är synd att ni inte brydde er heller.  Men, det var väl mycket mitt fel, även om jag fortfaranade tycker att det jag gjorde var logiskt. Men men, det är snart glömt. Three down, one to go, löser jag det med dig också så är allting fixat. Fast det blir nog svårast med dig för du är nog den som undrar mest, och den som vill ha en förklaring som du kan godta. Hoppas att jag kan ge dig en sån.

Ok, denna helg var det Skene Marten, var nog roligaste året hitills för min del.
I fredags väntade jag ivrigt på att någon skulle ringa och säga "Hej Nico, vi saknar dig, kom till Skene Marten och va med oss!" Tyvärr inträffade detta samtal aldrig.
I lördags däremot så kom det efterlängtade samtalet, det var Gottfrid som ringde. Jag stack dit och träffade honom, Benny, Jonas, Marcus, Pirre och Gasgas. Den kvällen var väldigt, väldigt händelserik och lång men skitkul. Ångrar inte att jag följde med. Pernilla, du räddade min kväll. "I belive I can fly!"
I dag så tog vi en kort sväng på Marten igen men det var inte alls lika kul som igår. Men det var ändå en härlig helg värd att minnas!

I knew a girl named nikki
I guess u could say she was a sex fiend
I met her in a hotel lobby
Masturbating with a magazine
She said howd u like 2 waste some time
And I could not resist when I saw little nikki grind

She took me 2 her castle
And I just couldnt believe my eyes
She had so many devices
Everything that money could buy
She said sign your name on the dotted line
The lights went out
And nikki started 2 grind

Nikki

The castle started spinning
Or maybe it was my brain
I cant tell u what she did 2 me
But my body will never be the same
Her lovin will kick your behind
Oh, shell show u no mercy
But shell shonuff shonuff show u how 2 grind

Darlin nikki

Woke up the next morning
Nikki wasnt there
I looked all over and all I found
Was a phone number on the stairs
It said thank u 4 a funky time
Call me up whenever u want 2 grind

Oh, nikki, ohhhh

Come back nikki, come back
Your dirty little prince
Wanna grind grind grind grind grind grind grind grind grind

Jag vet att jag inte borde, att jag inte har någon rätt, men jag blir så otroligt svartsjuk. Jag äger inte dig, och det är ingen hemlighet att vänskapen bara kommer från ett håll, men ändå blir jag så fruktansvärt svartsjuk så fort jag ser dig vara med eller tala om någon annan.

Men jag ska låta dig vara nu (hur många gånger har jag inte sagt detta), någon ska få kämpa och det ska inte vara jag, jag har kämpat tillräckligt.

Det var ett sånt där ögonblick då allting känns perfekt. Jag hade slutat skolan tidigt, hade Foo Fighters i öronen och precis där jag steg ut ur bussen var den varma, underbara solen. Jag bara vände ansiktet uppåt, blundade och njöt. Underbart. Det är konstigt hur allting bara kan förändras så snabbt...

Än en gång har det visat sig att det spökar i vårat hus.

Första gången var när jag kom hem ifrån skolan och en blomkruka hade flyttat sig ca två meter diagonalt in i ett annat rum. Blomkrukan i fråga var stor, tung, stod på en pidestal och hade alltid stått på samma plats. Tills att någon/något flyttade den. Det var ingen av mina övrga familjemedlemmar och den enda förutom vi som har nyckel till vårat hus är farmor, men hon har dåliga ben och vägrar att gå hit, och absolut inte för att flytta en blomkruka.

Andra gången var då min käre far lyssnade på en kassett på högsta volym så att det dånade i hela huset. Han var på nedervåningen, Daniel var på sitt rum och jag var i köket som ligger mitt emot vardagsrummet och i samma rum som trappan och skulle därför märka om någon gick in i vardagsrummet. Helt plötsligt tog musiken slut och det var tyst i flera minuter. Jag antog att kassetten hade tagit slut och tänkte inte så mycket på det. Helt plötsligt startade musiken igen, men denna gång var det en helt annan kassett med ungersk musik. Pappa kom förvånad uppför trappan och undrade var jag hade hittat den kassetten. Jag svarade att jag inte hade rört någonting. När vi gick in i vardagsrummet fann vi den gamla kassetten på skivspelaren och en ny kassett i den. Ingen hade gått in i vardagsrummet.

Senaste gången hände idag. Jag hade precis lagat mat och stängde av köksfläkten. Det är en sån modell som har tre lägen och man måste trycka på den fyra gånger; Första gången för läge ett, andra gången för läge två, tredje gången för läge tre och fjärde gången för att stänga av den helt. Det "klickar" tydligt när man trycker på den. Hursomhelst, jag gick in i vardagsrummet, satte på TV:n och skulle precis ta en tugga av min sallad då jag hörde att det liksom brummade och blåste från köket. När jag gick in så såg jag att köksfläkten var på läge tre, trots att jag var ensam hemma, att jag är helt säker på att jag stängde av den helt och att jag inte hade hört de tre första "klicken".

Ja, någon eller något spökar hemma hos oss...

Detta var nog bland det mest förudmjukande i mitt liv. Och då tänker jag inte ens på att Emma såg mig i mitt värsta sunktillstånd. Nä, det absolut värsta i hela mitt liv hittills var danslektionen i dag. Lotta sa att det var många nybörjare där, och ja, det var det, men vad hon glömde säga var att alla var åtta! Och där var jag, alldeles ensam eftersom till och med Jenny hade svikt mig, och försökte febrilt sjunka genom jorden. Tyvärr lyckades jag inte. Jag har aldig dansat locking i hela mitt liv men till och med jag kunde det som Bella lärde oss. Fy fan. Jag ska defenitivt börja i nybörjar-fortsättningsgruppen på tisdag, det måste jag, för jag vägrar att gå dit mer!