Plaettan

Häromdagen gjorde jag en viktig sak, jag anmälde mig som blodgivare. Det är något som har kännts självklart för mig att jag ska göra så fort jag blivit myndig eftersom det finns sån brist och jag är fullt frisk. Att jag kan hjälpa en annan människa och kanske till och med rädda livet på henom... Det är en otrolig tanke och något som verkligen lockar mig!
Jag har även anmällt mig till donationsregistret, så när jag dör så får behövande människor mina organ.
Jag funderar även på att gå med i Tobiasregistret där man ger benmärg och stamceller. Dock är pappa allt annat än förtjust i den idén och det som gör mig osäker är den stora smärta som visst ska uppstå  i samband med detta. Det är skillnad på ett litet nålstick  i ena armen i tio minuter och två nålar i höftbenet, alternativt en i varje arm, i fyra timmar eller mer. Men å andra sidan är det ett mycket viktigt ändamål och den sjuka mottagaren lider antaglitgen mýcket mer än mig.

Jag ser ingen anledning till att inte donera sina organ eller ge blod faktiskt, det borde vara något som alla gör regelbundet. Många skulle nog inte tveka om en nära vän eller släkting skulle be om blod, varför kan man inte donera redan nu då? Man kan ge blod i de flesta städer, om inte annat finns det blodbussar. Är man rädd för nålar finns det terapi för det, gå i det och ge blod sen som ditt "examensprov".
Organ kan man donera när som helst, finns ingen åldersgräns, du kan ju trots allt dö i morgon. Du kan välja vilka organ du vill donera eller om du vill donera enbart till förskning eller enbart till organmottagare.
Att ge benmärg eller stamceller kan jag förstå att man är tveksam till eftersom det orsakar mer smärta och tar mer tid. Å andra sidan gör man det mycket mera sällan än man ger blod och det finns minst lika stor brist på stamceller och benmärg som blod. Kan man göra det ena borde man väl kunna göra det andra också.

http://www.tobiasregistret.se/

http://www.geblod.se/

http://www.donationsradet.se/