Plaettan

I dag för fyra år sedan såg jag Kid Galahad för första gången. Jag har skrivit om händelsen tidigare i bloggen så jag tänker inte dra samma historia igen, men jag tänker ändå bli lite nostalgisk. Det är faktiskt galet hur länge jag har följt dem, och hur mycket de har utvecklats. Jag har sett dem på Mor Kerstins Torg i Kinna och på konserthuset i Göteborg. Jag har följt dem när de bytt medlemmar. Jag har sett dem spela covers, första gången de spelade egna låtar och följt dem genom de olika stilar och perioder de har haft. Jag har sett Mattias showa loss på scénen och gå ut i publiken oräkneliga gånger. Jag har så många tidningsutklipp att jag inte vet vad jag ska göra med dem. Jag har skolkat lektioner för att kunna lyssna på dem när de varit med i radio. Det finns inte en låt som de har skrivit som inte jag kan sjunga med i.

Nuförtiden spelar de sällan i Mark, sällan i Sverige överhuvudtaget faktiskt. De har vunnit Emergenza, världen största tävling för osignade band, och har fått en hel del spelningar i utlandet. När de väl spelar i Sverige så är det inte nödvändigtvis i närområdet utan lika gärna på Debaser i Stockholm. Jag är överlycklig över deras framgångar och ingen är stoltare än vad jag är. Jag är säker på att de kommer att få ett rikigt erbjudande från ett skivbolag snart. Kid Galahad kommer att bli stora, sanna mina ord!

De är ett riktigt bra liveband, men vill du lyssna på hur de låter på skiva så kan du gå in på www.myspace.com/kidgalahad eller på Spotify där en del av deras låtar finns. Jag har ett helt gäng låtar på datorn också, jag skickar gärna om du är intresserad av att höra mer.

Första gången jag såg dem spela, tagen med en sketen mobilkamera. Sen dess har de bytit ut två medlemmar och utvecklats massor.



Senaste gången jag såg dem, i Skene för omväxlings skull. Hade jag kunnat ta mig till Stockholm eller kunnat komma in på alla klubbar i Göteborg hade min senaste bild blivit mycket mer aktuell, denna är i från höstas.

Min mp3 var nära döden i går.

När jag var på väg till kyrkan tog jag fram min mp3 för att lyssna på musik under promenaden. Jag fick tag i hörlurarna vilket gjorde att själva mp3:n som hängde i andra änden av sladden åkte i backen som en jo-jo. Självklart kunde jag inte sätta på den, den var död. På hemvägen testade jag att sätta på den igen, kanske hade den lagat sig själv på ett mirakulöst vis, men icke, den var fortfarande död. I morse försökte jag sätta på den igen, samma resultat. Så jag försökte att trycka in resetknappen, men av någon anledning funkade inte den. Envis som jag är försökte jag att sätta på den igen, och då såg jag något jag inte hade lagt märke till innan. Mp3:n lyste upp en sekund och slocknade sedan, för att sen lysa upp igen. Den försökte kämpa sig tillbaka, den hade lite liv i sig! I ett sista desperat försök testade jag om det som skadade den också skulle laga den och gav min mp3 ett hårt slag. Och det funkade! Min mp3 funkar nu precis som vanligt.

Lustigt att det som alltid hjälper på teknik är våld.

Förra veckan var verkligen en skitvecka. Förhållanden har tagit slut, föräldrar har fått hjärtattacker och folk har bara varit allmänt deppiga. Som tur är hände det ingenting allvarligt med mig, men jag har fått trösta många ledsna kompisar i veckan. Det enda som skulle kunna göra den här veckan sämre än förra veckan är om någon dör, men det hoppas jag inte händer *ta i trä*.

En sak som jag tänkte på är att många förhållanden tar slut vid den här årstiden. Förra året gjorde Emil och Emma och Gottfrid och Lina slut i april, maj någon gång (om jag inte missminner mig det vill säga) och nu har Ryndal och Rebecka och Emma och Jesper gjort slut, och det är väl minst ytterligare ett förhållande i vänskapskretsen som är i gungningen. Är inte våren en kärlekstid, alla ska vara lyckliga och kära?

Det känns skitläskigt.

Har varit hemma från Milano nu ett par dagar. Det var en otroligt rolig resa och jag längtar tillbaka. Milano är vackert, jag är helt kär i staden. Jag har numera ätit äkta italiensk pasta, pizza, glass, tiramisu och druckit äkta italiensk kaffe och limoncello. Bilder finns i valig ordning på bilddagboken.

Idag åker jag och italienskaklassen till Milano, äntligen! Jag är väldigt taggad och jag tror att det kommer att bli väldigt roligt. Det är fem tjejer ur klassen som ska åka, och i Milano ska vi möta upp Linn som gick i vår klass förra året men som har ägnat det här läsåret i Italien som utbytesstudent. Så sex tjejer, plus en lärare, ska utforska Milano fram tills på torsdag, det kan inte bli annat än total dekadens.

Be för att Ryan Air-flygplanet håller ihop ända till Milano nu! ;)

Iiiih! Kan du förstå att jag ska gå runt där om bara ett par timmar?!