Plaettan

Happ happ, vad har hänt sen sist?

Jag har varit på den av mig mycket efterlängtade Kisskonserten i Malmö. Det var en upplevelse måste jag säga, var ju en hel liten weekendresa med övernattning i Malmö och allt. Konserten var bra, men inte superduper bra. Den får fyra av fem Grodor av mig. Den skulle ha fått 3,5 först, men konserten tog sig ordentligt mot slutet. Blev förvånad över att Kiss spelade covers, bl.a. en på Led Zeppelins Whole Lotta Love, men tyckte att det var riktigt bra. Lick It Up, som gick över till en cover på Wont Get Fooled Again av The Who, var helt briljant, det var helt klart konsertens höjdpunkt för mig. Även Love It Loud var riktigt riktigt bra.

Jag har också tagit mig tid att åka upp till Borås för att träffa Annie. Helt sjukt att man träffar en av sina närmaste vänner sisådär en gång om året, ännu sjukare är det att vi inte har glidit ifrån varandra. Vi tar verkligen bara upp tråden där vi en gång lämnade den. Det var stor lycka när jag mötte henne på busstorget, vi bara kramades och log en bra stund. Måste träffa henne igen i sommar. Annars övelever jag inte. Jag har ju kommit på hur mycket jag saknar henne nu.

Studenten i går. Känns väldigt väldigt konstigt att inte ha en klass och en skola att komma tillbaka till. Att inte veta vad man ska göra i augusti. I tolv år har man fått höra att man ska göra som man blir tillsagd, att inte ifrågasätta och att inte tänka själv. Sen slängs man ut och färväntas kunna allt det, att ta ansvar själv. Det är väldigt svårt.

Jag har inte alls varit särskilt pigg på studenten innan, känns dumt att fira att man blivit arbetslös. Det är en sak om man har toppbetyg och verkligen har åstadkommit något, eller om man har ett jobb redan och vet vad man ska göra, eller om man har gått en praktisk linje och har en färdig utbildning; då har man någonting att fira. Men om man som jag har medelbetyg och inte har en aning om vad man vill göra efter gymnasiet så är det egentligen ingenting att fira. Trots min inställning så blev jag på morgonen för studenten fylld med pepp coh glädje över studenten. Jag var på ett riktigt gott humör ungefär halva dagen. Men på kvällen, lagom till att vi skulle ut på hotellet, så kom känslan av utanförskap över mig igen. Jag passade inte in någonstans tyckte jag och jag hade inte alls roligt. Gick bara runt och tänkte hela kvällen. Hade det inte varit för att jag hade oroat mina vänner och kanske gjort kvällen tråkigare för dem så hade jag gått och tagit en långpromenad i regnet ett par timmar. Jag förstod inte hur folk kunde ha så roligt när jag själv upplevde kvällen som miserabel. En del berodde kanske på att jag var nykter bland fulla människor, en del kanske på den urusla musken (seriöst, de spelade Skaka rumpa med Sean Banan två gånger och avslutade kvällen med ett Gyllene tider-medley) men mest var det på grund av min konstiga sinnesstämning den senaste tiden.

Jag vet inte riktigt vad det har varit med mig den senaste tiden. I flera veckor har jag fått kommentarer om att jag verkar deppig men jag svarar alltid att det inte är något, att de barar inbillar sig. Sanningen är att det är något, men jag vet inte vad.

Nu borde vara den lyckligaste tiden i mitt liv; jag ska ta studenten, det är sommmar. Jag ska snart skiljas från min underbara klass som jag verkligen tycker om och borde njuta av de här sista dagarna med dem. Men det är som om att jag inte längre har något gemensamt med dem. Inte bara det att alla andra verkar mycket mer uppspelta över att ta studenten än vad jag är, allting de gör verkar så... Fel i mina ögon. Allting känns okej tills jag kommer till skolan. Då märker jag hur jag blir en annan - hur min röst får den där irriterande tonen, hur jag kommer på mig själv att svara med enstaviga meningar, hur jag stirrar rakt in i väggen istället för att vara med i konversationen. Men det är inte hos mina vänner felet ligger, inte egentligen, det kan det inte göra. Jag inser själv att mitt (ofrivilliga) beteende inte är rätt eftersom jag egentligen har massor gemensamt med dem. Jag kommer att sakna dem.

Så varför mår jag dåligt och låter det gå ut över mina vänner? Är det skolans stress som har exploderat? Ovissheten över min framtid? Mitt för tillfället trassliga privatliv? Min gamla depression som kommer tillbaka? Jag vet inte. Jag känner för att stänga in mig i mitt rum och gråta, men jag vet inte varför.

Jag hoppas att det går över snart.