Plaettan

Häromdagen gjorde jag en viktig sak, jag anmälde mig som blodgivare. Det är något som har kännts självklart för mig att jag ska göra så fort jag blivit myndig eftersom det finns sån brist och jag är fullt frisk. Att jag kan hjälpa en annan människa och kanske till och med rädda livet på henom... Det är en otrolig tanke och något som verkligen lockar mig!
Jag har även anmällt mig till donationsregistret, så när jag dör så får behövande människor mina organ.
Jag funderar även på att gå med i Tobiasregistret där man ger benmärg och stamceller. Dock är pappa allt annat än förtjust i den idén och det som gör mig osäker är den stora smärta som visst ska uppstå  i samband med detta. Det är skillnad på ett litet nålstick  i ena armen i tio minuter och två nålar i höftbenet, alternativt en i varje arm, i fyra timmar eller mer. Men å andra sidan är det ett mycket viktigt ändamål och den sjuka mottagaren lider antaglitgen mýcket mer än mig.

Jag ser ingen anledning till att inte donera sina organ eller ge blod faktiskt, det borde vara något som alla gör regelbundet. Många skulle nog inte tveka om en nära vän eller släkting skulle be om blod, varför kan man inte donera redan nu då? Man kan ge blod i de flesta städer, om inte annat finns det blodbussar. Är man rädd för nålar finns det terapi för det, gå i det och ge blod sen som ditt "examensprov".
Organ kan man donera när som helst, finns ingen åldersgräns, du kan ju trots allt dö i morgon. Du kan välja vilka organ du vill donera eller om du vill donera enbart till förskning eller enbart till organmottagare.
Att ge benmärg eller stamceller kan jag förstå att man är tveksam till eftersom det orsakar mer smärta och tar mer tid. Å andra sidan gör man det mycket mera sällan än man ger blod och det finns minst lika stor brist på stamceller och benmärg som blod. Kan man göra det ena borde man väl kunna göra det andra också.

http://www.tobiasregistret.se/

http://www.geblod.se/

http://www.donationsradet.se/

I går var dagen som  vi alla hade väntat på; Förintelsens minnesdag. Mest av allt hade väl vi i SPKS2 väntat eftersom vi skulle hålla i skolans minnesdag. Förberedelserna började för flera månader sen, men vi började bygga utställningsrummen och liknande i fredags, vilket jag redan har skrivit om. I måndags fortsatte vi med byggandet, denna gång var vi i skolan från 8:15 till ca 21:00, Jobbigt värre. Det var mycket tyg som skulle upp på väggarna, många små rekvisita saker att ställa ut och massor med fix med tekniken. Det var ju inte bättre när vi märkte att estetarna hade förstört jättemycket i sovrbaracken. I ett försök att hjälpa till (de påstår att det var så i alla fall) så hängde de upp tyg på väggarna mycket slarvigt och med synliga tejpbitar. Till deras försvar sa dem att de "inte visste att vi skulle göra ett så bra jobb som möjligt". Om det inte vore nog med detta satte de deras rekvisita eller vad man nu ska kalla det mitt i rummet. SPKS2 blev då ursinniga och bannyste esteterna från att "hjälpa till" mer varpå de blev sura och förklarade att de inte kände sig önskvärda där. Klart de inte var! Så de gick hem, vilket bara skapade mer irritation bland oss, att de fick gå hem runt tre och vi fick stanna kvar ytterligare sex timmar.
 
Tisdagen, utställningsdagen, gick bra. Estetarna vågade sig tillbaka till Satelliten igen men försvann spårlöst runt ett-tiden, konstigt nog ungefär samtidigt det var dags att plocka ihop. Invigningen var som väntad; bra dans, tråkig musik, ett tal som kunde ha varit bra om Ischa föberett sig mer (men han hade nog inte tid, som sagt var var vi i skolan tretton timmar dagen innan) och en skrattretande dålig pjäs. Efter lite småplock bland uttällningarna och lite extra effekter i form av öppna fönster var vi redo att ta emot besökare. Det kom mycket folk och såvitt jag vet så var det mest beröm vi fick. Hörde många säga att de gillade Menglere.rummet och att gaskammaren var kuslig. Speciellt Christina Shearer var inponerad. Hon tyckte att det var den bästa utställningen hittills och att vi hade hittat ett sätt att använda ljud på som hon aldrig hade sett förut på en utställning för förintelsen. Det tog jag som glada nyheter! Apropå nyheter, pressen var ju där också. Eller ja, press och press, Borås Tidning. Journalisten var där jättelänge och verkade intresserad, men artikeln i tidningen blev ganska kort. Även Hallands Nyheter var där dagen före. Lokalradion och Markbladet kom aldrig, fast de hade gett ett halvt löfte om det. Ihopplockandet gick snabbt och smidigt, runt två timmar. Allt som allt kände jag mig väldigtnöjd med utställingen men jag är verkligen glad att det är över!

Jag är så trött! Idag har jag varit i skolan från 8:15 till 17:00. Anledningen är Förintelsedagen på skolan på tisdag som min klass ska hålla i. Hela dagen har gått åt till att skriva texter, klippa judestjärnor och framför allt tejpa fast tyger på skärmar. Det bästa med dagen var nog när halva klassen smet när vi egentligen skulle ha slutat och lät oss andra vara kvar för att fixa allting. Estetarna är också åt helvete, de ska vara med och arrangera den här dagen men förutom att öva på sin pjäs (vars roller till hälften innhehas av elever från min klass) så gör dem inte ett skit. De är inte med och planerar, skriver inga texter, och bygger inte upp några rum. Så jävla jobbigt!

Dagens glädjeämne att jag fick ännu en försenad födelsedagspresent, denna gånga av Benny. Jag fick en äkta väggprydnad från Kiss Europa turné -86. Jag visste att jag skulle få den, eftersom han har lovat mig den ända sedan vi träfffades för ett och ett halft år sedan, men blev jätteglad ändå. Det är ju samlarobjekt för fan!

På isn blogg har Soran Ismail skrivit ett inlägg om Britney Spears och varför hon behandlas och ses av media och samhället som hon gör. Hans inlägg hittar ni på: http://soranismail.bloggagratis.se/2009/01/20/1302846-god-natt/

Jag tror inte att det handlar så mycket om det faktum om att Britney är mamma och Ozzy är pappa, som Soran nämner, även fast det säkert också spelar in. Däremot tror jag att det har att göra med det han skrev om att Ozzy är rockstjärna och att hans extrema beteende därför är mer accepterat. Ozzy Osbourne har alltid varit en bråkstake och haft en rockstjärneimage, herregud vi pratar om karln som bet av huvudet på en fladdermus på en konsert! Han har dessutom pratat rätt öppenhjärtligt om sina drog- och alkoholproblem, bl.a. har han berättat att hans barn tvingats göra alkoholtest på honom vid ett par tillfällen, och mer eller mindre erkänt att han inte är en vidare bra pappa men att han gör sitt bästa ändå.

Britney Spears däremot var ju helylleflickan och den amerikanska drömmen när hon började och det är den bilden som många fortfarande har av henne. Dessutom slog hon igenom när hon var 16 så världen har sett henne växa upp och anser sig därför vara hennes plastföräldrar och veta bäst. Britney har aldrig försökt att vara en rockstjärna och ha samma sorts image som Ozzy, även om hon helt klart har sexat till och uppgraderat sin stil i takt med att hon blivit äldre. Att hon försöker gå mot en helylle image igen, vilket inte minst skivomslaget till senaste skivan Circus vittnar om, tror jag inte gör saken bättre. Hon verkar aldrig vara sig själv. Men det största problemet är att paparazzis förföljer henne på ett sätt som varken Ozzy Osbourne eller någon annan någonsin har varit i närheten av.

Bilder på Britney Spears är 20% av paparazziindustrin i USA. Det är klart att man får en dålig bild av henne om man varje dag får se bilder på henne, från att hon går in på en offentlig toalett barfota till att hon kör med sitt barn i knäet, med en negativ rubrik över.

Ja, som rubriken lyder så var det dags för ännu ett besök på Stars för mig och Emma. Först åkte vi med hennes bror till en lägenhet i Kinnasten fylld av hans kompisar. Jag och Emma kände oss lite obekväma först eftersom vi var yngst och inte kände någon. Deussotm hade vi ingenting med oss att dricka. Men det löste sig när de snälla grabbarna började hälla i oss groggar med whisky och cocacola och shottar med vodka (som smakade hårsprej). Då blev vi betydligt mer pratgada och bekväma ;) Strax före elva beslöt vi oss för att dra vidare till Stars, med en liten avstickare till lekplatsen först. Väl på Stars var det något fler människor än förra veckan men ändå väldigt få. Men vi hade trevligt ändå, vi satt vid baren och drack och pratade. Efter kanske 20-30 minuter efter vår ankomst så började det dock spåra ur. Behöver kanske inte gå in på detaljer här med hänsyn till de drabbade men jag kan säga att jag nyktrade til ganska snabbt och att två av oss blev tagna av snuten. Men nu skrattar jag rätt mycket åt det, det är väl bara att hoppas att dem också gör det och att följderna inte blir alltför jobbiga. Skittrevlig och rolig kväll och jag hoppas att jag får hänga med det gänget fler gången :)

Föressten, jag har fått en till födelsedagspresent! Det är helt sjukt, jag har aldrig fått så här många och än är det inte slut, Benny säger att han också har en till mig.  Det är det enda positiva (okej, kanske inte det enda men det är väldigt positivt ) med att fylla 18 (Puh! Det är fortfarande jobbigt att tänka på att jag är så gammal). Hur som helst, jag fick iaf boken "Knäpp Kunskap- Saker du inte vill att andra ska veta"  med instruktioner om allt från hur man tjuvkopplar en bil till hur man gör en stadskupp, och en Grodreflex. Dessutom var det inslaget i det finaste och mest genomtänka omslagspapper jag någonsin har sett. Jag ville inte öppna paketet först av rädsla att förstöra papperet men efter lite övertalning så öppnade jag det försiktigt, försiktigt. Tack så jättemycket iaf! :D

Jag har verkligen ont överallt. Först och främst den vanliga rygg- och knävärken, men nu sen ungefär en månad tillbaka har en ny värk uppkommit. Det är i vänstra axeln/ryggen. Det känns som om musklerna liksom drar ihop sig och spänner sig men det finns ingeting jag kan göra åt det. På en bra dag så har jag bara en lätt värk i axeln och jag tror att det går  över snart. På en dålig dag, som idag, har värken spridit sig upp i nacken och ner i ryggen och det gör dessutom ondare än vanligt. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Det blir bättre när man masserar (vilket får mig att tro att det är musklerna som spökar och ingen allvarligare skada) men ingen har orkat massera mig tillräckligt länge för att verkligen lösa upp alla knutor och jag kommer inte åt själv överallt. Det känns ganska hopplöst...

Om det inte vore nog med detta är jag nog också felkonstruerad. Förra veckan när jag åkte skridskor så fick jag träningsvärk i armarna (!) dagen efter och idag hade vi boxning på gympan och jag känner redan nu att jag kommer att ha redigt ont i låren(! igen) i morgon. Borde det inte vara tvärtom? Det är också hopplöst...

Åh, jag har så bra kompisar! I fredags fyllde jag år och redan då fick jag
både ficka och gratulationer, men idag fick jag ytterligare presenter. Först och främst en negerboll av Nina som idag kom ihåg att ta med sig pengar. Av Anna och Josefine fick jag en jättesöt pläd från Ikea med en Groda som liksom sticker ut ifrån den. Anna-Maria, som visst hade planerat och införskaffat min present i flera månader lyckades glömma att ta med sig presenten i fredags så jag fick den i dag istället. Av henne fick jag en chokladkaka och ett änglaspel (ni vet en sån där fjuff med en grej som sitter och så snurrar den av varmluften från ljuset) fast med Grodor på, ett Grodspel helt enkelt! :D Självklart blev jag överlycklig, men också lite förvånad. Alla skrattade och sa "det där är typiskt Nico!", men jag tycker att jag har tonat ner min Grodighet rätt mycket, eller? Det är inte som på Mongssori iaf där jag skrev under arbeten med "Grodan". Det fick mig också att fundera på vad som är typiskt Nico, men det ämnar sig nog för ett annat blogginlägg, inte minst för att jag inte har en aning om svaret. Jag fick också, antagligen den sämsta presenten av alla, dåligt samvete för det känns inte som om jag är lika snäll och ger presenter till alla andra på deras födelsedagar. Dem försäkrade mig att det gör jag visst, men jag vet inte riktigt... Aja, hiskeligt glad blev jag iaf! :D Och dagen blev inte direkt sämre för att Sagg kom tillbaka från Juggeland med mina Milka. :) Ingen födelsedagspresent iof, men dagen blev helt klart om möjligt lite bättre.

Igår var jag på krogen för första gången. Jag gick dit med Emma. Vi började med Lounge strax efter nio, vi var de enda där. Lite pinsamt. Så vi satt där och pratade en stund, beställde varsin cider, pratade lite mer. Under tiden kom det ungefär tre personer till. Runt halv elva bestämde vi oss för att dra till Stars med förhoppningen om att det var mer drag där. Det var det inte. Förutom oss var det fyra personer där inne och då är bartendern och ägarinnan inräknade. Inte ens nedervåningen var öppen. Så vi satt där och funderade en liten stund på vad vi skulle göra. Vi ringde Nina för att se om vi kunde gå hem till henne, vi ville ju inte åka hem redan, men hon var inte hemma. Så vi såg sanningen i vitögat och ringde efter skjuts. Då var klockan strax efter elva. På hemvägen såg vi att det började komma folk till Lounge, men det var fortfarande skitlite folk och mest äldre. Vårat första besök på krogen blev ett faisko, men vi fick biljetter med fritt inträde till Stars nästa helg, så vi funderar på att gå då. Det är nog lite fler folk där då också.

Igår var vi ett gäng hos Anna-Maria och spelade spel, Guitar Hero 4, spådde varandra och allmänt hade det väldigt roligt. Jag själv åkte dit redan runt elva tiden (resten av gängen kom runt 3) eftersom Anna-Maria hade bestämt sig för att lära mig åka skridskor. Sagt och gjort, vi grabbade tag i hennes pappas hockeyrör och begav oss till den frusna sjön. Det gick faktiskt ganska bra, jag lärde mig åka ganska fint tillslut, iaf med ena benet. Jag kunde glida jättefint med det högra benet, men inte det vänstra, så jag gled fint, tog ett steg framåt med vänster ben så att jag kunde skjuta ifrån, gled fint... Det såg nog lustigt ut. Skadorna idag är ont i vänster vrist, en skarp smärta i höger knä, träningsverk i ljumskar, lår och konstigt nog även i armar. Höger knä är jag lite orolig för, det hände när jag ramlade och lyckades samtidig vrida till knät. Då gjorde det väldigt ont, men efter ett tag gick det över. Sen kände jag inte av det förrän ungefär tre, fyra timmar senare då smärtan kom tillbaka och steg alltefter tiden gick. Nu känns det lite bättre men jag vet inte om det verkligen är bättre eller för att jag har stödgrejen på mig. Får se hur det känns i morgon, får kanske gå till skolskjöterskan.

Idag städade vi bort julen. Det var faktiskt på tiden, jag hade tröttnat på alla tomtar överallt. Det är det som är nackdelen med julen, man förbereder sig och ser fram emot den i månader, man pyntar huset som aldrig förr, och sen är det över på en dag. Egentligen är det underligt att man gör så mycket; sätter upp speciella lampor, byter dukar, gardiner och handdukar, sätter ut tomtar och andra figurer överallt, köper växter enkom för detta tillfälle, lagar mat och bakar godsaker, och sen är det över på en dag. Vilken annan dag firas så? Egentligen så borde det vara födelsedagar som borde firas så med tanke på hur många som säger sig vara atesiter, för dem borde det vara viktigare att fira sina egna födelsedagar än att någon skäggmurvel enligt dem inte föddes för över två tusen år sedan.

Just det, var var jag? Tröttnat på tomtar var det ja. Det som jag kommer att sakna är julgranen, jag har alltid gillat den och det känns som om något fattas i flera veckor efter att den har hivats ut, och alla adventsljusstakar och sånt, mest för att det blir så himla mörkt utan. Vi har inga såna små lampor som vi tänder och låter stå på i flera timmar vare sig vi är i rummet eller ej (eller jo, vi har ett par stycken, men varje gång jag tänder dem så är det någon som släcker dem en stund senare, så jag har gett upp). Nåväl, det ljusar ju nu ändå och om jag minns rätt så kommer julen tillbaka i år också.

Häromdagen, närmare bestämt i lördags, så lekte jag med Annie. Vi knallade runt i Borås, färgade hår, pratade och gjorde chokladkanelpannkakor. Det var verkligen en bra och rolig dag. Enda smolket i bärgaren är att jag inte kommer att träffa henne förrän till sommaren, vilket är väldigt tråkigt. Jag insåg hur mycket jag har saknat henne och våran vänskap som den en gång var. Fast samtidigt var det så som hon sa, det känns inte som om vi inte har träffast varandra på över ett halvår, det känns som om vi träffades för någon vecka sen senast. Det är väl antagligen för att vi har pratat på msn och läst varandras bloggar, vi har ju haft konatakt och pratat ändå liksom. Men ändå, alla msn-konversationer i världen kan inte kompensera för ett par timmar i Annies sällskap.

Jag och min bror fick Rockband AC/DC Live i julklapp av Tomten. Detta är då alltså som en expansion till spelet Rockand, förutom den lilla detaljen att man inte behöver själva originalspelet för att spela detta. Låtarna är endast AC/DC (vilket titeln på spelet avslöjar). Dessutom är alla ljudspår från liveinspelningar vilket gör att låtarna är fullproppade med extra solon som inte finns i albumversionena och publikens jubel är äkta. Jag tycker att det är ett stort plus att det är liveinspelningar, det blir ett helt annat ös än tidigare. Det är verkligen en otrolig känsla att stå i brorsans rum, med en liten plastgitarr runt halsen, drypandes av svett efter att ha försökt sätta riffet till Thunderstruck felfritt medans den animerade pusbliken skriker "Angus! Angus! Angus!".

Det finns bara en liten detalj som gör mig ledsen, rent ut sagt deprimerad. Det har ingenting med spelet i sig att göra, men det påverkar mina prestationer på "scenen" ändå. Det är att jag inte kommer att få vara en av dem som skriker "Angus! Angus! Angus!" tills stämbanden brister den 21 juni på Ullevi i år. Jag vill verkligen verkligen verkligen gå, men tyvärr har jag ännu inte fått tag i biljetter. Jag ska kolla på tradera och sånt nästa vecka, tils dess trakasserar jag alla jag känner som har biljett för att få dem att sälja den till mig. Jag skulle verkligen göra vad som helst, nämn ett pris och jag betalar. Jag är fan beredd att ge min ena arm för det. Ge mig en biljett till AC/DC så kan jag dö lyckligt!