Rapport från arbetstämman
Fast just nu känner jag mig sådär deppig igen. Är tydligen något med lördagkvällar. Ikväll är den stora middagen, med trerätters middag och sedan dans kvällen lång. En sån där kväll som ska vara helt galen och då man ska vara jättetrött dagen efter. Jag var jättetaggad först, planerade att festa ordentligt. Men under varmrätten hände något, helt plötsligt hade jag inte lust att sitta där längre. Nu har jag stängt in mig på mitt rum, som jag för övrigt delar med två tjejer jag aldrig mött innan den här helgen. Vet inte riktigt om jag ska gå tillbaka till festen, sitta och tycka synd om mig själv resten av natten, ta en promenad eller något ytterligare alternativ. Hoppas att känslan/ångesten går över till imorgon iaf.
Arbetsstämma 2011
Idag, om bara någon timme, så ska jag åka på arbetsstämma med MUF. Jag har lite halvpanik, för jag glömde mina ack så viktiga listor hemma hos Klas så jag har inte riktigt koll på allt jag behöver ta med mig, men det löser sig nog. Tror att jag har fått med mig allting nu. Ser verkligen fram emot detta, det är min första riktigt stora MUF-grej och det ska bli roligt att få vara med och påverka på riktigt. Det vi bestämmer under den här helgen är riktlinjerna och ståndpunkterna för MUF de närmaste åren, åsikter som i viss mån kommer att påverka Moderaterna och i förlängningen hela Sverige. Det känns riktigt häftigt. Visst, det kanske tar tio eller till och med tjugo år, men jag är med och skapar framtiden. Fredrik Reinfeldt ska komma och tala också, tror att det kan bli riktigt mäktigt. Hoppas att det blir en bra helg :)
Preventivmedel
Fick mig föressten en liten överraskning på ungdomsmottagningen idag. Gick dit för att få nya recept på p-piller. Vanligtvis brukar det gå på 10 minuter; barnmorskan frågar om man har några besvär eller biverkningar, är det inget så väger hon en, tar ens blodtryck och sen får man receptet. När hon frågade mig om jag hade några biverkningar eller så sa jag "nej, har ju haft de här p-pillrerna i 2 ½ år nu, förutom i början när jag hade migrän så har jag adrig haft några biverkningar". Då blev hon genast intresserad och frågade om jag fortfarande hade migrän ibland, och det har jag ju men det beror inte på p-pillrerna längre, vilket jag också sa. Sen frågade hon mig om jag såg några s.k. auror eller ljusfenomen när jag hade migrän och jag förklarade för henne att ett av mina första sympton är att det blixtrar framför ögonen, ungefär som en fotoblixt. Då sa hon genast att jag inte får gå på p-piller eftersom om man har den typen av migrän så ger p-pillrerna ökad risk för stroke och hon rekommenderade att jag ska byta preventivmedel. Stroke vill jag ju inte ha så jag bad henne, något chockad, om att visa mig vilka preventivmedel jag får ta. Så nu går jag på minipiller. Vad jag inte förstår är hur jag har kunnat gå på p-piller i över två år utan att få reda på detta. Jag vet att jag sa till henne efter mina tre första månader att mina migränattacker hade ökat p.g.a. p-pillrerna för jag minns att jag tyckte att det var så jobbigt att jag funderade på att sluta med dem men hon sa att de tre första månaderna var värst och att hon tyckte att jag skulle fortsätta. Då skulle jag ju istället fått frågan om auran och fått byta preventivmedel direkt. Aja, har ju inte fått någon stroke än och förhoppningsvis funkar minipillrerna lika bra.
Försöker vara en bra flickvän
Han SMS:ade för en stund sedan och sa att han precis hade börjat den 3 ½ timmar långa resan hem, vilket betyder att han är hemma runt 20:30. Hade hoppats att han skulle komma hem tidigare än så, därför har jag varit och köpt bakelser på konditoriet som jag också ska överraska honom med. Blir väl sådär, tror inte att han vill fika när han kommer hem så sent, men eftersom jag jobbar imorgon kväll så kan jag inte ta med dem då istället. Han får väl fika när han har lust. Det är tanken som räknas.
Efter depp, depp, depp
Lördagen blev inte så illa till slut, efter rätt många må-bra-låtar så mådde jag lite bättre. Jag rensade ut lite gamla saker (läs: slängde alla Klas saker) och skrämde upp mig själv genom att titta på kriminalprogram på TV. När jag kom på mig själv med att titta efter mördare i hallen så insåg jag att det var dags att byta till Gäster med gester istället.
På söndagen så följde jag och en bakfull Klas med Carlsson och Johanna till Liseberg. Vi åkte knappt någonting, vi spelade mest, och helst spel där vi kunde tävla mot varandra. Det var väldigt roligt faktiskt, och Johanna visade sig vara en riktigt spelmissbrukare. Hon var dessutom hög på koffein, så Carlsson fick tygla henne emellanåt. Kul var det i alla fall, och välbehövligt för mig. Det bästa som finns för att hindra ångesten är att hitta på saker med goda vänner, och det gjorde jag verkligen i söndags.
Depp, depp, depp
Första lådorna packade
Har insett en sak nu när jag packar och rensar bland mina saker; Klas tål inte rökelser och sånt och jag har massor med rökelser, alltså måste jag bli av med dem. Har hur många som helst och om du vill ha dem får du dem gärna. Jag har även rökelsehållare. Är bara att hojta till så lägger jag undan dem, annars så slänger jag dem.
Sorgblandad förväntan
Efteråt åkte jag direkt hem till Klas. Vi skruvade ihop vår första möbel. Vi började med den lilla bokhyllan vi ska ha filmer och skivor i, den blev väldigt fin faktiskt och det gick smärtfritt att få ihop den. Vi skulle ha satt ihop den stora bokhyllan också men Klas upptäckte att den var lite sönder och ska åka till IKEA idag och byta. Hann inte med att få ihop så många möbler igår för jag fick migrän. Klas var så himla snäll, jag fick ligga i hans knä och så masserade han min nacke samtidigt. När jag mådde lite bättre så hämtade han en burk Ben & Jerry's och en sked, la det framför mig ovh sa "här kommer två stycken som kanske kan få dig att må bättre". Han är verkligen min drömman!
För en liten stund sedan så packade jag ihop alla mina filmer och skivor i en stor kartong. Det känns lite vemodigt faktiskt, att två hyllor i mitt rum nu är tomma och aldrig mer ska fyllas igen. Och ju fler dagar som går desto fler hyllor kommer att tömmas. Ser väldigt mycket fram emot att få flytta ihop med Klas, men jag skulle ljuga om jag sa att det inte är lite sorligt också. Detta har ju varit mitt sovrum de senaste 18 åren, klart att jag kommer att sakna det. Och jag kommer att sakna att träffa Daniel och pappa varje dag. Men någon gång måste väl jag också bli vuxen antar jag. Jag brukar inte gilla förändringar och att man måste ta mer ansvar, men detta är en förändring som jag, även fast det känns lite sorligt också, ser fram emot väldigt mycket.
